Hoppa till sidans innehåll

Historia om Bandysektionen


Bandylaget

IF Olympia Pokalmästare i bandy årgång 1926.
Målvakten ”Kodde” Samuelsson hörde till de yppersta av dåtidens bandykeepers inom stockholmsregionen enligt pressen.

 

Åren fram till 1926

Ända sedan 1914 var denna sport för Piaiten ett naturligt komplement till fotbollen under vintertid. Ända fram till 1960-talet, då konstfrusna banor tillkom, var säsongen mycket kort. Start på annandag jul och färdigspelat sista veckan i februari. Antalet seriematcher var endast 5-6 stycken per säsong. Till en början spelade man bandy även på sjöisar t. ex på Brunnsviken intill Stallmästargården. Redan på 1920-talet blev Stadshagens IP Piabandyns hemmaplan. Här skapade legendariske Acke Eriksson perfekta isförhållanden. Fram till början av 1920-talet spelade Pias A-lag i bandy i Kungsholmens bandyserie. År 1926 kom man med i Pokalserien och lyckades bli nummer 1 i denna serie. Därmed pokalmästare. Det har bara hänt en gång till år 1959.

Piabandyns mest framgångsrika perioder 1940 och 1950-talen

1941 segrade man i Kungsholmsserien och blev därmed uppflyttade till Pokalserien

1942-1944 belade laget 2:a och 3:e platserna för att 1945 bli gruppsegrare och därmed uppflyttade till division 2. På den tiden fanns bara en division till i bandyns seriesystem. Nu böjade Pia med den framgångsrike bandyledaren Erik Spångberg i spetsen värva spelare från Hammarby. Många hockeyspelare dubblerade med att lira bandy på söndagen.

1946 Vann laget sin serie och slog Råsunda i lokalfinalen för Stockholm med 4-3. I kvalet till allra högsta serien div 1 blev Derby från Linköping för svåra. Förlust med 3-2. Det var under denna tidsperiod Nacka Skoglund spelade bandy för Olympia.

1947 Segrade även detta år i sin grupp med 4 vinster och en förlust. I lokalfinalen för Stockholmsdistriktet blev det storförlust med 1-8 mot Sundbyberg.

1948 försvann många spelare till andra klubbar. Med bara 2 vinster av 5 möjliga flyttades laget ned till Pokalserien

1949 blev laget på nytt gruppsegrare i Pokalserien. Framträdande roller under den framgångsrika perioden 1945-1949 spelade försvararna Stig Spångberg och Björn Pousette samt de hårdskjutande anfallarna Gösta Lantz och Kalle Schwartz. Vitas Jern var bra både i ishockey och bandy. Stig Spångberg var med som försvarsstrateg i Piabandyn ända in på 1960-talet. Dösäker på att träffa bandybollen på tennis. Gösta Lantz och Kalle Schwartz kunde göra mål på 30-40 meters håll utan att målvakterna hann se bollen innan den låg i nätmaskorna. Skridskofärdigheten var, inom bandyn, bristfällig på den tiden men skjuta hårt kunde man. Intränat under hösten på någon sandplan.

1950 blev laget jumbo i div 2 och på nytt nedflyttat till Pokalettan

1951 och 1952 var två problemår då den driftige ledaren Jerker Spångberg tillfälligt lämnade Pia. När han kom tillbaks 1953 skedde en uppryckning med gruppseger i Pokalettan och uppflyttning till division 3. Antalet bandylag i Stockholm hade blivit fler då stan växte i befolkningsantal och därmed inrättades en ny nivå i bandyns seriesystem

Från 1954- 1956 spelade bandylaget i division 3 med framskjutna placeringar i konkurrens med en bandystorhet som Tellus. Den framstående målvakten Kalle Centerbäck hade stor del i lagets framgångar. Kommer ihåg hans utrusningar mot frispelade motståndare. Åkte rakt på liraren och skrek hjärtskärande. Många gånger blåste den osnabbe domaren frislag till Pias fördel istället för straff till motståndarlaget.Endomarsystem på den tiden. Lars Hansson efterträdde Erik Spångberg som lagledare för A-laget åren 1956-1960.

Hans stöd var ”Filipini-Jansson”, som ville att vi skulle värva många fler bra bandyspelare. Öknamnet hämtades av den tidens värvare av svenska fotbollsspelare med adress Italien.Pia- Filipini hjälpte till inom Olympiabandyn långt in på 1960-talet.

Åren 1956 och 1957 belade laget topplaceringar i div 3, men 1958 blev Pia sist och nedflyttade till Pokalettan.

År 1959 ställde man upp med ett mycket starkt lag. Stig Spångberg fick med flera spelare från hockeyn bl.a. bröderna Ågren. Stickan och Roffe.Seger i sin grupp och efter vinster mot de övriga gruppvinnarna tog man hem Pokalmästerskapet 1959. Andra gången för Piabandyn sedan 1914. Senast 1926. Året efter, 1960, i div.3 blev vi jumbo och nedflyttade till Pokalserien.

Åren 1961-1965

Nu blev det allt fler spelare i laget som spelade både hockey och bandy.Från de egna leden Leif Nilsson, Göran Karlsson, Leif Andersson (Selensjö), Bosse Ljungkvist,.  samt 3-4 lirare från Tranebergs hockeylag.Stig Spångbergs nyförvärv. Bäst minns man kämpen och snabbskrinnaren Olle Thomsson. Allsvenska meriter från Göta där även bröderna Ågren spelat. Sluggo Blidberg var en habil försvarsspelare under denna period även om han slog av några dyrbara bandyklubbor för mycket tyckte lagledningen Sten Rydberg och Bosse Jonsson.År 1964 gjorde de mångåriga och genuina bandylirarna Stig Spångberg och Kalle Centerbäck sina sista matcher för Pia-bandyn. Vi blev sist i Pokalettan 1962 och blev sedan kvar i Pokal-Tvåan fram t.o.m 1965. Detta år mognade ungdomarna födda 1940-1943. Flera dubblerade med hockey och bandy.Vi vann vår grupp i Pokal-tvåan  med 5 vinster och målskillnaden 32-4.

Åren 1966-1969

Nu spelade vi i div. 4 och med 14 seriematcher och därtill 4-5 träningsmatcher i oktober/ november. Söderstadion och Spånga IP:s konstisbanor möjliggjorde denna förlängning av bandysäsongen. Olov Johansson, Pralen Roskvist, fotbollsfyndet Uffe Andersson och Lill-Olle Andersson var välkomna tillskott från de egna leden.. Vi var under dessa år ett typiskt mittenlag med placeringar 4-6 i sluttabellen. Tyvärr lade Olle Tomsson av p.g.a knäproblem 1968 liksom försvarsklippan Sluggo Blidberg. Den senare dock kvar som biträdande lagledare till Sten Rydberg under många år framöver.

1970-1973. Usla vintrar för Stockholmsbandyn. Flera gröna vintrar i rad var knäcken för de bandyintresserade i Stockholmstrakten. Två konstfrusna anläggningar räckte inte till för att uppehålla ett seriesystem på de nivåer från div 4 och nedåt.Politikern Helge Berglund hade som ishockeygeneral under 1960-talet gynnat utbyggnaderna av konstfrusna hockeybanor. Ifall det etablerats en konstfrusen bandybana på var femte utbyggnad av en hockeybana hade vi 1970 haft ett tiotal konstfrusna bandyanläggningar. Dessa hade räckt till för att även bedriva en aktiv rekrytering av ungdomar till bandyidrotten. Pia fick fyra timmar att disponera före seriestarten på Söderstadion. Det räckte till för att upprätthålla ett A-lag men inte mer. Ifall vi haft 20 timmar istället för 4 hade vi i alla fall kunnat starta med ett juniorlag. Livsnerven för framgångar på seniorsidan.

Vi fick spela ett fåtal seriematcher per säsong under denna inledning av 1970-talet. Som lagledare kallade man till match på Stadsis torsdag kväll, för att sen ringa runt på söndag morgon att det var inställt då isen inte var spelbar. Många telefonsamtal men inget aktivt spel.

1974-1980

Vintrarna var nu lite mer bandyvänliga så landisbanorna kunde utnyttjas. Flera av de aktiva på 1960-talet hade lagt av som Bosse Ljungkvist och Leif Andersson, men istället tillkom en del nyförvärv från hockeysidan och närmaste bekantskapskretsen. Exempel på detta är Bo Stake (hockeyförflutet i Mälarhöjden), Rolf Elfström (hockey i Avesta och dagpappa till mina barn Anders och Elisabet), arbetskompisen på Arla Hans Järvbäck samt målvakten Kalle Andersson (Gift med Clarys handbollskompis Irene Steker GO-sillen sedan 1984).Med sina 53år säsongen 1974 visade han att för bandymålvakter är rutinen mer betydelsefull än åldern i prästbetyget.Kalle var i sin ungdom målvakt i bandyklubben Heros.

År 1974 vann vi vår grupp i pokalserien med 5 vinster och målskillnaden 25-4. Nästa år 1975 spelade vi i div 4. Detta år tillkom flera värdefulla spelare från Holmia, som lagt ned sin bandy. Målvakten Kjell Persson, Per Elfven, Arnold Berglin samt Stig Höijer. De här tillskotten tillsammans med den gamla stommen från 1960-talet i form av Göran Karlsson, Kenneth Samuelsson, Leif Wikström, Olov Johansson, Lill-Olle, Leif Nilsson medförde att vi höll oss kvar några år till i division 4, fram till 1978/79 då vi hamnade nästsist och blev nedflyttade till Pokalserien. Året därpå 1979/1980 vann vi vår grupp i den lokala div 5. Nu hade några spelare från Farstagenerationen börjat spela bandy bl.a Ola Wahlberg och Jan Lindenstein. Tyvärr började stora delar av laget bli för ålderstiget, vilket visade sig 1980/81 då vi bara erövrade 5 poäng. Det här blev den sista egentliga bandysäsongen för Olympiabandyn. Vi anmälde oss till nästa spelår 1981/82 men fick ge wo på slutet. Ett sista försök att fortsätta med hockey/bockey på korpnivå visade sig inte vara tillräckligt lockande.

Efter 20 år som lagledare för Olympiabandyn vill jag framhålla detta

Bandyn är ”Vinterns Fotbollssport” Snabb och för bra bollirare. Inte åskådarvänlig då bollen är svår att se, men underbar för lirarna på plan. Saknar fortfarande bandysöndagarna med fin is på Stadsis och ölstunden på Skandinav efter matchen.

Försvarsmässigt var vi starka och framåt kontrade våra snabbskrinnare i kedjan in många mål.

Målvakt man minns bäst är naturbarnet Kalle Centerbäck Stod i Pias bandymål i nästan 20 år.

Det var enkelt att vara lagledare för detta kamratgäng. Kenneth Samuelsson och Göran Karlsson hämtade materialet i den berömda sopsäcken från ”Skrubben”.Sluggo fanns alltid vid min sida som ett bra stöd. De flesta visste sina roller efter många spelår. Om de var vilsna eller gjorde missar talade Göran K om hur de skulle lira nästa gång.

De 20-talet bandyskivorna då gästerna trivdes, men mina grannar bävade från klockan 15.00 tills alla försvann ut på stan för fortsatta förlustelser vid 22-tiden.

 

Denna text har skrivits i föreningens 100 års jubileumsskrift. Författare ” Sten Rydberg

 

Bandy fanns med på programmet redan från verksamhetens början. Dålig nyrekrytering och stor åderlåtning av spelare kom att leda till att sektionen lades ned år 1927. Största framgången från denna tid var segern i Pokaltävlingen år 1926. Detta var en utslagstävling. Det var en storartad prestation. Något seriesystem fanns ej då och segern ledde således ej till något avancemang. Jag minns en episod från matchen mot Nynäshamn på deras sjöis. I första halvtid gick alla reserv-klubborna åt. Nynäs hade inga att avvara till låns eller försäljning. Vad var att göra? Lagledaren tog sin "kubb" i handen och gick i halvtid runt bland den rätt stora publiken och "mangade". Det fanns många goda givare och han fick ihop så pass att han kunde gå bort till några ungdomar vid en annan bana och köpa några klubbor. Det var tur att matchen vanns och att den ej behövde förlängas, för när det hela var över, så fanns precis 10 st hela klubbor kvar. Strongt, eller hur? År 1941 återupptogs bandyn och 1945 vann vi gruppen och flyttades upp till div. II, som vi vann åren 1946 och 1947. Det berättigade oss till kvalificering till div. I, men vi misslyckades båda åren. Vill jättearbete presterade inte dåvarande lagledaren Erik Spångberg.

 

Denna text har skrivits i föreningens 50 års jubileumsskrift. Författare ” En Olympian”

Uppdaterad: 08 JUN 2016 00:06 Skribent: Ronny Forslöf

HUVUDPARTNERS

STÖD OSS

Vi sammarbetar med

 

räknare
räknare

Postadress:
IF Olympia Farsta
Farstaängsvägen 1
12346 Farsta

Kontakt:
Tel: [saknas] Information
E-post: This is a mailto link

Se all info